Booom feel the kritik som jag fick för typ ett år sen

Lätt surrealistisk känsla i de här orden som tycks handla mycket om mörker, rädslor och långa drömlösa nätter då sömnen inte behagar att infinna sig och man längtar sig bort till någon slags trygghet. En hand att krama, en okänd människa som ställer sig bredvid och en vit och vacker kvinnogestalt att hålla sig tätt intill när verkligheten blir för hård och kryper in på skinnet. Något av detta läser jag in i raderna som jag uppfattar som ett vagt sökande efter värme. Efter ljus, efter liv och efter säkerhet, samt efter en fast punkt av kärlek som aldrig någonsin ger vika. Kvinnan i slutet av dikten verkar också uppfylla hela världen med enbart sin blotta ingentinghet och sin frånvaro, likt en drömfigur som bara existerar i medvetandet men som man önskar kunde materialiseras och bara finnas där för att vara nära. Ö.h.t. finns det en väldigt stark upplevelse av längtan i texten. Livets buss flyter förbi, man är på en gång både åskådare och aktör, och det känns som att man också är den enda passageraren som reser någonstans i det där diffusa landskapet mellan verklighet och mild fantasi som omger.


En drömmande längtan efter att någon gång få vara vacker och sjunga fritt i det element som man vill tillhöra och som också är ens eget. Precis som en näktergal vill man ljuda och stämma upp de lyckliga tonerna som fyller världen med sin skönhet och sprider sig över hela det grönskande sommarlandskapet. Svartvit som ett åldrat fotografi vill man också vara, en skarp och tydlig bild som bär på hemligheter från en annan tid dit ingen längre har tillträde utan som bara är ett hastigt i tiden fångat ögonblick som etsat sig fast i det stora kollektiva minnet. Ja, nog känner man den här diktens önskan om att bryta sig loss och få veckla ut sina poetiska vingar och sväva. Någon gång kommer det förmodligen också att bli verklighet. Kanske inte redan imorgon eller i övermorgon, men åtminstone under de fyra år som ligger framför och som infinner sig när tiden äntligen tycks vara redo. 



Det här tycker jag alls inte är svammel. Tvärtom så är det en väl sammanhållen och komprimerad text som med suggestiva formuleringar skapar bilder och upplevelser hos mig som läsare vilka kan vara en aning svåra att formulera i ord men som ändå känns helt klara och tydliga. Tre bitar av ingenting låter kanske en smula övergivet och ödsligt, men likväl så uttrycker de ändå en känsla av längtan, sorgsenhet och saknad när de kläs i silkespapper och band, precis som om det handlar om en vacker present som bara väntar på sin mottagare. Orden betyder också mycket riktigt någonting och rent poetiskt så känns den här dikten som en fullträff. Det är tätt, välskrivet och koncentrerat, och upprepningen och omtagningarna av själva grundtemat ger texten såväl en kraft som en stadga och bidrar starkt till den lätt mystiska och hypnotiska upplevlse som tar form när man förflyttar sig ner mellan raderna. Kort sagt så är det väldigt bra sammansatt och skrivet, och förhoppningsvis så finns också drömmarna i slutändan kvar, hur mycket ingentingheten och natten än må mumla. 

Så himla töntig jag måste ha varit lawl.